Måhlare Elisabeth
Elisabeth, min anmoder, hade alltså två söner utbildade till präster. Den ena, Laurentius Christophori Hornaeus, blev speciellt nitisk i sin jakt på häxor. För att få barn att bekänna slog han upp isvakar, band rep om deras midjor och tryckte ner dom under isen. Andra barn tryckte han in i bakugnar och tände på halm utanför.
Två barn som ansågs ha förmågan att se djävulens märke i pannan på folk, fick stå vid kyrkingången och peka ut kvinnor med djävulens märke. En av dom råkade peka ut hans fru, som efter den tidens sed var klädd enkelt som bondfolket när hon gick i kyrkan. Han fick sig en rejäl örfil så han stöp i backen och tog tillbaka sin anklagelse. Han hade visst sett fel.
Laurentius vill även gå ett steg längre. Han ansökte om att få avrätta barn som, ofta efter tortyr, påstått sig varit i Blåkulla. Som tur var gick inte detta igenom.
När det blev stopp på jakten och avrättandet efter några år, mycket tack vare präster från Uppsala och en läkare från Stockholm som drev igenom att allt var nonsens och fantasier, fick prästerna stå i kyrkan och bekänna detta inför sin reducerade församling. Som barnbarnet itll Laurentius tecknar ner (han skriver mycket om detta och skriver också av domböcker, också angående Måhlar Elisabeth, vilket var tur för dessa domarböcker är i dag uppbrunna), kan det inte ha varit lätt för honom de närmsta åren att bemöta sin församling. Han sökte annan tjänst men fick den inte och blev kvar i Ytterlännäs.
Pojkarna som pekat ut folk vid kyrkingången fick inte heller lätt när häxjakten upphörde. Den ena hittades i ett dike med sprucken mage och tarmarna utanför, den andra hittades hängandes i en grimma i ett träd. Män hade förlorat sina hustrur, barn sina mödrar och även barn hade dött. Ytterlännäs var säkert ett mörkt ställe att bo på en lång tid framåt.
Två barn som ansågs ha förmågan att se djävulens märke i pannan på folk, fick stå vid kyrkingången och peka ut kvinnor med djävulens märke. En av dom råkade peka ut hans fru, som efter den tidens sed var klädd enkelt som bondfolket när hon gick i kyrkan. Han fick sig en rejäl örfil så han stöp i backen och tog tillbaka sin anklagelse. Han hade visst sett fel.
Laurentius vill även gå ett steg längre. Han ansökte om att få avrätta barn som, ofta efter tortyr, påstått sig varit i Blåkulla. Som tur var gick inte detta igenom.
När det blev stopp på jakten och avrättandet efter några år, mycket tack vare präster från Uppsala och en läkare från Stockholm som drev igenom att allt var nonsens och fantasier, fick prästerna stå i kyrkan och bekänna detta inför sin reducerade församling. Som barnbarnet itll Laurentius tecknar ner (han skriver mycket om detta och skriver också av domböcker, också angående Måhlar Elisabeth, vilket var tur för dessa domarböcker är i dag uppbrunna), kan det inte ha varit lätt för honom de närmsta åren att bemöta sin församling. Han sökte annan tjänst men fick den inte och blev kvar i Ytterlännäs.
Pojkarna som pekat ut folk vid kyrkingången fick inte heller lätt när häxjakten upphörde. Den ena hittades i ett dike med sprucken mage och tarmarna utanför, den andra hittades hängandes i en grimma i ett träd. Män hade förlorat sina hustrur, barn sina mödrar och även barn hade dött. Ytterlännäs var säkert ett mörkt ställe att bo på en lång tid framåt.
Kommentarer
Trackback
